Konstnär uttalande:

Matchar skalan för ett befintligt ljus, här används fjädrar från en gammal fjäderkudde i en rekreationsprocess som understryker resursförbrukning inom väsentligheten. För att göra biten framgångsrik mättes det yttre lagret av tyget på den återvunna kudden och skars i tre delar som är nödvändiga för formen. Därefter valdes vita fjädrar inifrån noggrant för storlek och kvalitet, bland de tillgängliga variationerna, och fästes på de uppmätta bitarna av yttertyg genom processen att individuellt sys varje fjäder på ytorna tills det slutliga utseendet uppnåddes. Varje bit fjädertäckt tyg sys slutligen ihop och stoppas, med en fjäderfjäder fäst överst för att likna en veke för att sälja utseendet på ett ljus konstruerat helt av fjädrar. För att ljuset skulle ha en viss stabilitet tillsattes en uppmätt och skuren bit kartong vid basen innan botten sydes. Slutligen användes en handfull fjädrar från insidan av kudden som en säng för ljuset att sitta på och visar utbudet av fjädrar som används i konsumentprodukter, med en gammal tändsticksask som vilar åt sidan, redo för användning. Den övergripande effekten tillåter tittarna att överväga förhållandet mellan källan till dessa fjädrar och symbolen för ett ljus, som när det tänds sakta bränner bort sin egen form. Den allmänt förståda extrema brandfarligheten hos fjädrar är underförstådd i en tid i historien där människor snabbt bränner igenom sina resurser, inklusive andra förmodligen känsliga livsformer, medan de snabbt närmar sig ytterligare katastrofala konsekvenser för konsumentistisk, ohållbar och o-symbiotisk handling; eller på annat sätt, som en metafor, är vår art ljuset som tar slut på vax för att brinna, och så kommer vår flamma snart att släckas. Dessutom är användningen av fjädrar en skrämmande påminnelse om den omänskliga herrgården där djur förvaras för livsmedel, dekor, sängkläder, kläder och andra konsumtionsmedel. Tillägget av fjädersängen, liksom tändstickan, är för att hjälpa betraktaren att göra de avsedda förbindelserna när den tittar på stycket, genom att låta betraktaren undvika misstaget att se ljuset som enbart objekt och istället påverka dem att överväga dess material, liksom den handling som belysningen avser, för att sammanföra symboliska avsikter.